mannentalar.blogg.se

Jag brukar tänka så ibland och anledningen till det är nog att jag först pluggat tillsammans med kvinnor/tjejer på socialhögskolan i 3,5 år. Under tiden medan jag pluggade så arbetade jag med socialt arbete och nu idag arbetar jag på ett socialkontor, inom min bransch så är det övervägande kvinnor som arbetar. 

 

Det är minst sagt spännande på många sätt, varje vecka är det någon som är lite extra trött, då bjuds det på choklad i olika former på fikarasterna. Som man går jag runt och tänker vilka godisgrisar de är medan mina arbetskamrater "kvinnorna" tittar lite överseende på varandra med en förstående blick. Ibland kan jag tänka att varför är de inte skapta på ett sådant sätt att alla har den där veckan samtidigt? Då kan det bjudas på en chokladbuffe utan dess like i en veckas tid, efter det vilas det i tre veckor, det blir lite grann som intervallätning. Vad beträffar humörsvängningarna är jag högst osäker på om jag skulle vilja vara där den veckan!? Höjdpunkten är när man kommer hem från jobbet och frun tittar på en med ledsna ögon och säger, "tycker du att jag är tjock"? O herre jesus....

 

Vad gäller sex så är det så tydligt när man är på en arbetsplats som består av kvinnor att sex inte bara är sex. Helt plötsligt bjuds man in i en värld som består av att avla barn. En efter en kommer de med magen i vädret, andra sitter och pratar öppet vid fikat att det inte blev några barn för nu kom mensen, som man är man ovan vid det, det är på nåt vis skillnad mellan att bara ha haft sex eller ha haft sex för att bli gravid. Som man har det alltid varit otroligt enkelt med sex, vi killar har liksom en radar för när det gäller sex, lite grann som tjejer har för choklad. Jag tänker som så att när en tjej kommer överens med sin man/kille om att de ska skaffa barn så har de två helt olika inställningar till sexet som finns inblandat i det. Tjejen tänker nog ofta att nu ska det avlas barn medan killen tänker att nu blir det åka av. Jag tror inte att vi killar någonsin kommer att förstå hur det känns att vara en tjej/kvinna som vill bli gravid. Medan hon har sex i ren panik utan att bli gravid så åker vi med och hoppas på att hon aldrig blir gravid för fy fasen vad det blir åka av nu! Ett annat exempel är när man lyssnar på killar som berättar vad de skulle göra om de vaknade upp en morgon och upptäckte att de blivit en vacker kvinna under natten. De flesta svarar att de nog skulle låsa in sig i sovrummet och leka doktor i några dygn framöver, jag är inte säker på att en tjej skulle göra samma sak :-)

Om någon av er som läser tänker annorlunda kan ni väl skriva ett meddelande här! 

 

Det jag saknar som man är kvinnors oavbrutna vilja att ge varandra komplimanger, om de menar vad de säger till varandra låter jag vara osagt men de tycks se minsta förändring hos varandra. Om någon klippt luggen så ser hela socialkontoret det genast, och de ger komplimanger, jag ser inte ens om frugan möblerat om när jag kommer hem från jobbet... Jag blir lika svettig varje gång när hon frågar om jag ser vad hon gjort hemma, en gång chansade jag på att hon bytt gardiner i vardagsrummet, då fick jag genast veta att de hängt där i flera månader, hur ska jag veta?? Hur gör ni??

 

Det är i stort trevligt att arbeta med kvinnor, jag gillar den värme de ändå ger varandra, det jag inte riktigt gillar är deras sätt att gå samman om jag som man har en åsikt som de inte håller med om. Helt plötsligt blir jag en katt bland hermelinerna, nu ska jag bara vara tyst och om någon blir sur så kan hon banne mig vara sur i månader!! När man jobbar bland män så är det ofta konfikter och hårda ord, vi står ut med varandra på ett sätt som kvinnor inte tycks göra. När vi haft våra bråk så skakar vi hand med varandra och går vidare som inget hänt, det är på ett sätt mycket högre i tak, här är det ok att vara öppen med sina åsikter, här är det ok att ha olika åsikter.

 

Nu är det dags att upphöra med skrivandet, frun börjar titta snett på mig, hon tittar på Dicte som går på fyran, jag ska lägga ifrån mig datorn och säga att hennes lugg ligger fint eller nåt. Ha nu en trevlig kväll och fortsatt vecka och gud förbjude att jag vaknar upp som en kvinna, jag har inte råd at stanna hemma en vecka till från jobbet! 

 

// J

Idag har jag börjat arbeta igen, det var grymt skönt att komma tillbaka. De flesta var glada att se mig, eller åtminstone verkade det så, hur de kände egentligen vet jag inte. Hur som helst så är det en speciell känsla när man kommer tillbaka, alla är glada, trevliga och välkomnande. Tänk om det kunde vara så varje dag istället? Eller varje gång som man kommer in i ett rum där kollegorna sitter? Så fort man kommer in i rummet så ropas det i kör "Hej!! Hur är det med dig? Vad kul att se dig igen". Lite grann som hundar gör, vi kan sparka och slå dem och låsa in dem i ett mörkt rum i timmar och sen när vi väl öppnar dörren för att hämta dem är de överlyckliga! Nu låter det lite grann som att jag jämför mina kollegor med hundar, hehehe, men det gör jag inte. 

 

Jag blir lite imponerade av människor som ägnar sitt liv åt att hjälpa andra att få det bättre. Det blir på något sätt genom kollegorna som man ges tillfälle att se på sig själv, eftersom jag blir imponerad av det kollegorna gör måste det ju också innebära att jag även är nöjd med det jag gör. I stort sett dagligen får man höra vilken idiot man är, det är oerhört sällan som man får höra hur bra man är och stressnivån på arbetet är mycket hög. Det blir ofta sena timmar och långa resor, dålig sömn och ont i magen och ändå fortsätter man, lite grann som hunden jag beskrev innan, där går vi till arbetet varje dag med viftande svans. Jag är övertygad om att om vi inte fanns skulle många gå under, då tänker jag endast och absolut på alla barn och ungdomar, de vuxna skiter jag lite i, de har valmöjligheten att göra saker bra för barnen medan barnen i sin tur inte kan välja alls.

 

Om det är något som når mig känslomässigt så är det musik (från det ena till det andra) och jag måste få hylla en ung artist som är söt som socker och sjunger som en ängel. Lyssna på Zara Larsson när hon sjunger Uncover, hon sjunger den så fint så jag blir alldeles tårögd.

 

Nu har jag hyllat mina kollegor socialarbetarna och jag har hyllat Zara Larsson, vem ska jag då dissa? För om det är något jag är bra på så är det att irritera mig på saker/händelser i världen. Exempel på det är PK (politisk korrekthet) som jag skrivit om tidigare, eller att vi skriker på jämlikhet mellan könen i Sverige samtidigt som vi tillåter burka. Å ena sidan är det fel att förtrycka någon på grund av kön och å andra sidan är det ok för om man säger något om det så är man rasist och sen har vi ju dessutom religionsfrihet. Det är fantastiskt!! Och jag säger det igen, jag är INTE rasist!! Nästa grej som jag irriterar mig på är ultrafeminister, titta bara på den här bloggen eller facebooksidan "Supersnippan", jag kräks!. Här målar hon fram kvinnan som ett offer som får kravla sig fram för att komma någonstans, hon sätter ut bilder på kvinnor som i olika positioner står över mannen på ett hånfullt och cyniskt sätt. Det är lite grann som när jag var på en examen när en släkting fick sin läkarlegitimation, då var ca hälften män 50% och den andra halvan var då givetvis kvinnor. Bredvid mig stod en riktig "kvinnokämpe", hon uttryckte det såhär, "Titta, nu är hälften av alla läkare kvinnor, snart hoppas jag att 75% är kvinnor för då är allt som det ska"! Bravo tänkte jag, kvinnor ska göra precis som alla män har gjort tidigare, det räcker inte med jämlikhet längre för nu ska man ge tillbaka, nu ska männen få! Usch vilken vidrig person, jag hade lust att rycka henne i mustaschen!! Det där är en mentalitet jag inte kan förstå, jag är för jämlikhet på alla sätt, det som är fel är, om man säger saker som det här när man är kvinna så blir man lite hyllad, man är en stark kvinna som har skinn på näsan, som ingen sätter (sig) på! 

 

Därför skrev jag lite skämtsamt på Facebook idag att jag skulle byta namn till "Supersnoppen" och genast fick jag flera fina förslag såsom, "Praktpitten och "dunderkuken". På nåt konstigt sätt låter dessa namn inte alls lika okej som "Supersnippan", det är mer ok med den kvinnliga delen i detta åtminstone hos mig.

 

Klockan börjar närma sig 00:00 och här sitter jag och skriver, jag är sjukskriven till den 20 februari så det känns lite "semesteraktigt" att sitta uppe längre och slippa stressa i säng. Precis nu började "Fråga Olle" på tv, det är ett mycket märkligt program som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Det är väl bra att programmet finns, inget är väl onormalt (?) så länge man inte skadar varandra menar jag. Det som får mig att inte vilja se detta program är att jag ibland skrattar högt, jag vet inte hur jag ska reagera liksom, just nu handlar det om en norrman som går omkring i regnkläder på stan, han går igång på det, sen går han hem och leker.... Ja.. Vad säger man? Så länge man inte skadar varandra som sagt. 

 

Jag pallade inte sitta uppe speciellt länge, jag gick och lade mig ganska direkt efter jag skrivit det som står ovan, "finkande" norrmän i regnkläder räckte för att jag skulle stänga av tv-n och bege mig mot sängen, jag somnade gott ganska snart. Nu när jag sitter och skriver är klockan ca 10:00 på förmiddagen måndag morgon, jag har surfat omkring på facebook och google. Jag hittade en länk till en bloggsida som en vän på FB lagt ut, den heter http://bloggmalplace.wordpress.com/, det är en tjej som skriver om sin ADHD. Den är så läsvärd, hon beskriver sin ADHD på ett sätt som säkert får många att tänka över sin egen situation. Det är så lätt för gemene man att fastna i föreställningen av att den som har ADHD oavkortat är en bråkig typ som inte kan sitta still, och att alla personer med ADHD är odrägliga för omgivningen. Tyvärr så är det så ADHD målas fram i media också, det är sällan "sanningen" beskrivs som många gånger handlar om depressioner och känslan av att inte tillhöra normen. För många upphör människan att upphöra så fort någon nämner ADHD, det är beklagligt eftersom vi förnekar de människor med den diagnosen att få finnas till på riktigt. Om en person med ADHD blir arg, då har vi lätt för att säga, "typiskt ADHD", samma sak om personen är rastlös, pratig eller "jobbig". Personen förnekas av omgivningen att ha en personlighet. Jag kan skriva spaltmetrar om detta då det för mig är ett kärt ämne (varför kan ni fundera över ;-)) så jag avslutar här och hänvisar till länken ovan.

 

När jag läste ett inlägg in en annan blogg så gick jag igång nåt oerhört på att en person beskrev en annan person med begreppet "hen", antagligen för att personen inte ville avslöja den andre personens könstillhörighet. Förlåt mig nu men jag klarar inte av detta begrepp, jag blir nästan ilsken när jag hör eller läser det, vad är det med alla som ska hålla på och göra om allt så att ingen ska bli sårad? Jag såg ett tv-program förra veckan, det handlade om utsatta personer, eller grupper av personer. Där diskuterades det hur vanligt det är att man byter namn på grupper av människor, till exempel dvärgar, man får inte säga ordet dvärg idag utan man bör säga kortväxta. Jag som arbetar med socialt arbete kan idag se hur svårt det är när man ska prata om gruppen som har en lägre intelligensnivå än andra, då menar jag de som är utvecklingsstörda. Varje gång jag ska prata om just den gruppen får jag ont i magen eftersom jag inte vet vad jag ska kalla den för och vad jag än säger så är det alltid någon som påpekar att jag säger fel. Vad är rätt undrar jag? Utecklingsstörd, svagbegåvad eller funktionshindrad? Det finns nog inget rätt eller fel här utan sanningen är att det ALDRIG är personerna i dessa grupper som säger att de känner sig utsatta, det är alltid någon annan som tycker att det är lite synd om dem så därför måste vi hitta ett begrepp som skonar och inte pekar ut. Det som istället sker är att det blir än mer utpekande. 

 

Det handlar någonstans om det som är politiskt korrekt, vi ska liksom bli så lika varandra som möjligt och om vi är det så skonar vi andra från att bli sårade och vi blir en stor grupp med glada människor som tycker likadant. Blä, jag mår illa av bara ordet politiskt korrekt, för mig är det något man ställer sig bakom bara för att slippa ta ställning. Det är endast rädda människor som håller sig till det som är politiskt korrekt, undrar om det inte är den svenska mentaliteten som speglas i uttrycket politiskt korrekt? Vi håller med om det som känns mest lämpligt för att framstå som goda medborgare samtidigt som vi knyter näven i fickan och svär tyst för oss själva eftersom vi egentligen tycker något annat. Vad är det för fel med att säga vad man egentligen tycker? vad är det som är farligt med att ha en åsikt som skiljer sig när man säger det som för mig känns rätt? 

 

Nu blir det här ett lååååångt inlägg igen, jag längtar nog egentligen tillbaka till jobbet igen, att sitta hemma och glo är inte min grej. Nu ska jag försöka få i mig lite lunch, frun ligger och sover efter att ha jobbat natt så jag får smyga fram :-)

 

Dessa ämnen som jag skrivit om kommer jag garanterat att beröra igen.. // J

 

 

 

 

 

 

Idag har det gått en vecka sedan jag opererade mig, tiden har bara sprungit iväg. Jag ligger hemma mest framför tv-n och tittar på olika serier som jag av någon anledning inte sett tidigare. Jag har liksom bannlyst tv tittande sedan mitt förra förhållande, då var jag en man som skulle titta på all sport som visades, jag kunde nästan planera semestern efter det som skulle visas under sommaren. Idag tänker jag annorlunda, när jag separerade tänkte jag att i mitt nästa förhållande ska jag inte vara stereotypen av man som sitter framför tv-n så fort jag får tillfälle och så har det blivit. Jag vet inte om jag är en bättre man än andra men det passar mig, jag vill inte kasta bort en massa tid på tv-n samtidigt som jag kan se att det är oerhört viktigt att vårda det förhållande man har. Det är nog inte kul för någon att leva tillsammans med någon vars största intresse är att glo på tv.

 

Jag har nog i stort varit en man som levt efter myten av hur en man ska vara, jag har varit stor och stark hela mitt liv. Tidigt blev jag en slagskämpe, jag minns hur den personen växte fram, jag minns att jag ofta fick slag och sparkar i skolan, jag minns hur de stora killarna gav sig på mig. Vet ni vad det handlade om? Jo det handlade om att jag kom från Finland, det handlade om att mina föräldrar arbetade inom industrin, vi var fattiga och vi hade tagit oss hit för att kunna få ett bättre liv. Ett bättre liv ja? Jag vet inte om vårt liv blev bättre för jag har inget att jämföra med, men att gå till skolan och i stort sett dagligen bli utsatt av andra och sedan gå hem till något där alkohol och annnan skit var huvudkryddan, om det är ett bättre liv så är jag glad för att vi inte stannade i Finland. Jag minns så väl när jag låg i sängen på kvällarna innan jag somnade, mina tankar handlade endast om att jag en dag kommer att ge tillbaka på alla som ger sig på mig nu, jag hade ofta svårt att somna. Min pappa tillverkade hantlar och en skivstång åt mig på jobbet, jag tränade så ofta jag kunde och vet ni? Det som drev mig att träna var tanken på att jag skulle ge igen.

 

Den dagen kom, jag minns att den feta lilla finnungen hade förändrats kraftigt, från att ha varit en liten kille som egentligen ville sjunga och spela. Från att ha varit en liten kille som egentligen bara ville bli accepterad för den han var hade han nu förändrats till någon som var beredd att ge sig på hela världen. Nu var han stor och stark, han hade muskler men famförallt så var han fullkomligt orädd och full av hat. Hans antagonister fick tillbaka, en efter en sprang de iväg med svansen mellan benen skrikandes, och den lilla finnungen blev större och farligare för varje dag som gick. Vet ni hur lätt det är att tappa greppet? Vet ni hur svårt det  är att inse att det man gör är fel, när det som är fel är det enda som får en att må bra!?

 

Utan att gå in för djupt i det kan jag idag säga att jag kan sitta ner och se på den lilla finnungen och det enda jag känner är en enorm empati. Jag känner en empati för ett barn som växte upp i en miljö där inget barn ska behöva befinna sig, en miljö som är direkt destruktiv och inte erbjuder en framtid som innehåller hopp och längtan. Inte ens skolan reagerade, ingen gjorde något, det är beklämmande.

 

Idag lever jag ett bra liv, det finns egentligen ingen som bör tackas för att jag är den jag är idag förutom jag själv då. Om jag ska vara teoretisk i detta så hänvisar jag lite till Antonovski, det var han som myntade begreppet "Kasam". Han menade att om en person som har det tufft i sitt liv bara blir sedd och bekräftad av någon i sin omgivning så kan det räcka för att man ska få en känsla av sammanhang. Denna känsla ska sedan kunna räcka för att man ska orka bryta sig igenom den tuffa barriär man har omkring sig. Med det vill jag säga, om ni ser någon som far illa, bekräfta det som är bra hos personen, låt personen få känna sig behövd och värdefull för det kan avgöra personens liv. 

 

Det blev kanske lite djupt idag, hoppas ni orkar med det, jag kan inte skylla på morfinet heller eftersom jag slutat med det för några dagar sedan. Vad ska jag då skylla på tro? Inget kanske? Det här är den jag är, det här är den jag var även när jag var den lille fete finnungen.

 

// J

 

När jag var yngre jobbade jag som dörrvakt i Sthlm i tio år, jag stod på de flesta ställena faktiskt. Jag jobbade ihop med en kille som också är finne, han hade en grym tatuering på axeln på en sliten kille med texten "still alive and kickin". Den var så talande för honom, jag har alltid gillat den texten, det känns lite grann som att man trampar vidare trots all skit som händer runt omkring. I just detta fall använder jag texten för egen räkning och hänvisar den endast till att jag faktiskt genomgått min operation nu, desutom överlevde jag :-D

 

Det var en minst sagt stressad situation när jag kom in till operationen, frun följde med så långt hon fick, det är ju hennes arbetplats så lite fördelar måste man kanske få. Väl framme vid operationssalen så fick jag vackert gå in själv. Jag fick sätta mig i något som liknade en för liten fåtölj, jag spändes fast på alla möjliga och omöjliga sätt, mitt blodtryck var upp på 220/120 :-). Tror ni att jag var nervös eller?? hehehe.. Då säger läkaren därinne till mig, "Nu ska du få nåt som gör dig lite avstressad", bom sa det i huvudet, vilken känsla! Nu var alla bekymmer borta, blodtrycket gick ner till 130/75 genast :-)

 

När jag vaknade upp på uppvaket fick jag berättat för mig att de fräst bort 7 mm bara på nyckelbensfästet, det hade varit grymt trångt inne i axeln också så där frästes det en hel del också, men senan var oskadd tack o lov. Läkaren sa att jag kommer att ha ordentligt ont i några dagar men sen kommer jag att kunna träna fullt igen. Jag låg kvar på uppvak hela dagen, jag vet inte när jag varit så risig senast, jag fick mängder med morfin, jag kunde inte gå själv för då svimmade jag och jag kräktes. Frun fick rulla hem mig i en rullstol på kvällen, där kommer textens betydelse "still alive........."!

 

Idag mår jag bättre, jag äter oxikontin till natten och på morgnarna, det ska hålla värken borta, jag har upptäckt att det också gör mig oerhört pratsugen och kärleksfull. För ett ögonblick sedan tyckte jag till och med att Malou Von Sivers var snygg på tv-n, HUA!!! Det känns märkligt när man bara tycker att alla är trevliga, snygga och fina människor! Snart dags att sluta med morfinet så att man får tillbaka sitt syniska sätt att se på tillvaron igen, jag vill ju inte bli en manlig Lill Babs som älskar alla.

 

Nog om det, ha nu en jättebra helg och om det känns tungt tänk på textraden jag har i överskriften.. // J

Jag sitter och räknar ner minuter och sekunder tills det är dags att operera axeln, jag vet inte varför jag har drabbats av sådan ångest inför detta? Det är nästan så att jag vill springa iväg till Fonus och hämta det vita arkivet och fylla i det så att mina nära och kära ska veta vad de ska göra med mig om jag inte kommer tillbaka. Jag fattar inte hur en del kan betala dyra pengar för att bli skönhetsopererade? Jag skulle hellre avstå från att bli vackrare :-) bara jag slipper bli sövd. Hur skulle det kännas för de nära och kära att behöva sörja någon som har dött under operationen när han till exempel gjorde en analblekning!? Bara det liksom, hur tänker man när man kommer på att man behöver bleka analen? Vad är det som driver människor till såna ingrepp undrar jag? Vem ska glo en upp i avgasröret och säga "Du det ser lite mörkt ut därinne, är det inte dags för en blekning?" Undrar hur det går till när de bleker och hur ser det ut efter? Vad gör man sen då? Går ut och visar alla man känner?  Näe.. Jag tror jag släpper det.

 

Jag läste att Moderaterna tagit över lite av SD-s politik nu, de vill begränsa invandringen då de anser att vi tar in för många invandrare varje år. Idag läste jag också att en Moderat herre vill tillåta sexköp då han tycker att det är en överenskommelse mellan två personer. Visst är det underbart? När någon beter sig riktigt galet brukar jag tänka att snart kommer smällen, jag brukar sitta ner och vänta, och vänta och plötsligt kommer den. Man får alltid tillbaka på nåt konstigt sätt, titta bara på detta nu. Först sprack jobbpakten som M ville sätta igång, den sprack på grund av att näringslivets toppar sa nej, man kan undra varför de sa nej! Sedan kommer en tomte som nyss vaknat och verkar tro att det är år 1930 och föreslår att vi ska tillåta prostitution! Bom sa det, och det kommer mera jag lovar, Moderaterna krymper sakta men säkert i omfång. Att M vill begränsa invandringen tror jag beror på att de börjar få slagsida, nu måste de hitta ny väljare. Jag tycker att de har en poäng i just invandringen, jag tror också att vi måste begränsa invandringen, jag tror att vi först måste ta hand om alla som finns här, vi måste se till att alla känner sig välkomna, att det finns en planering inför framtiden, att det finns möjlighet till boende, arbete och/eller studier, men det är en annan fråga. Ställ mig fråga om jag kommer att rösta på Moderaterna någon gång och jag svarar oavkortat NEJ!!! Tillåta sexköp, det är nog nåt av det dummaste jag hört på länge. Han skulle ha mitt arbete ett tag den mannen.

 

En sista fundering jag har är på alla dessa skyltar som man numera ser på Facebook. Det började med en söt liten flicka som stod och höll i en skylt där det stod "Om jag får 100 000 gillar på detta inlägg så har min mamma lovat mig att jag ska få en katt". Alla tryckte på like knappen, en del blev säkert så rörda att de tryckte 40 gånger för att hjälpa denna lilla söta tjej (alla blondiner)  :-D. Nu ser man skyltar dagligen med alla möjliga texter på, visst är det tragiskt hur det sprider sig, alla ska stå där med skyltar och se mesiga ut! Sluta med det genast!! Kom med nåt eget! 

 

Nu ska jag luta mig tillbaka en stund, snart kommer en kompis hit, vi ska spela gitarr. Frun jobbar natt så jag lägger mig i sängen sen och räknar ner, hoppas att jag kan sova lite iallafall. Min syster säger att jag skriver lite för långa inlägg..... Gör jag det?? :-) 

 

 

// J

När jag kommer hem känns det som att jag går runt på ett sjukhus, fruns son ligger på sitt rum hårt drabbad av influensan. Precis för en stund sedan skrek han på sin mor, hon gick in till han och där låg han i en stor pöl med blod. Tack o lov var det bara näsblod, men ändå! Vi har ingen bomull hemma så blodflödet stoppades med en tampong, hahahah... Vad jag bara skulle vilja smyga in där på rummet och ta ett foto på honom när han ligger i sängen och har en tampong instoppad i näsan, vilken tur att jag är en så snäll och omtänksam person då, så jag inte gör det ;-). Jag menar tänk att få lägga ut ett foto på en tuff tonåring som ligger i sängen med en tampong i näsan! För övrigt går jag och väntar på min operation, den kommer att bli av på onsdag nu den 6 feb, den flyttades två dagar framåt på grund av sjukdomar på sjukhuset. Jag är livrädd för att drabbas av influensan själv så att inte operationen blir av, jag petar i mig alla möjliga naturpreparat för att hålla mig frisk. Jag har till och med funderat på att skaffa mig en rymddräkt av något slag, men jag vet inte, det kanske är lite överdrivet? :-P

 

Imorgon firar vi vår sjätte bröllopsdag, tiden har sprungit iväg så det är nåt helt sjukt, jag fattar inte att det var sex år sedan vi gifte oss. Nu är det så att frun min ofta har pratat om Paella, hon älskar den rätten och har alltid tjatat på mig att jag ska tillaga den. Jag har ju lagat en del rätter i mina dar och de som tillagat en riktig Paella vet hur lång tid det tar. Nu ska det dock ske, nu ska hon få sin efterlängtade Paella, den ska dessutom göras från grunden så jag ska börja dagen med att vinkoka musslor :-).

 

Veckan på jobbet har varit fylld med stenhårt arbete, målsättningen var att sjösätta ett projekt som jag drivit stenhårt framåt. Man skulle kunna kalla det för modernt socialt arbete och jag ser det som ett måste i dagens samhälle. Jag fick igenom alla önskemål tillsammans med en duktig kollega så vi börjar köra detta i mars månad :-). Chefen var nöjd och jag är nöjd. Det ska sjösättas när jag är tillbaka efter sjukskrivningen! Fasen vad jag är bra (ibland), det kommer att bli officiellt på arbetsplatsen i veckan.

 

Nu ska jag bege mig ner och brottas på affären, diverse råvaror ska inhandlas till den goda middagen som ska tillagas som det ser ut just nu blir jag nog tvungen att inhandla en del intimskydd åt tonåringen också för det verkar inte vilja sluta blöda :-/

 

Trevlig helg till er alla // J