mannentalar.blogg.se

Idag har jag börjat arbeta igen, det var grymt skönt att komma tillbaka. De flesta var glada att se mig, eller åtminstone verkade det så, hur de kände egentligen vet jag inte. Hur som helst så är det en speciell känsla när man kommer tillbaka, alla är glada, trevliga och välkomnande. Tänk om det kunde vara så varje dag istället? Eller varje gång som man kommer in i ett rum där kollegorna sitter? Så fort man kommer in i rummet så ropas det i kör "Hej!! Hur är det med dig? Vad kul att se dig igen". Lite grann som hundar gör, vi kan sparka och slå dem och låsa in dem i ett mörkt rum i timmar och sen när vi väl öppnar dörren för att hämta dem är de överlyckliga! Nu låter det lite grann som att jag jämför mina kollegor med hundar, hehehe, men det gör jag inte. 

 

Jag blir lite imponerade av människor som ägnar sitt liv åt att hjälpa andra att få det bättre. Det blir på något sätt genom kollegorna som man ges tillfälle att se på sig själv, eftersom jag blir imponerad av det kollegorna gör måste det ju också innebära att jag även är nöjd med det jag gör. I stort sett dagligen får man höra vilken idiot man är, det är oerhört sällan som man får höra hur bra man är och stressnivån på arbetet är mycket hög. Det blir ofta sena timmar och långa resor, dålig sömn och ont i magen och ändå fortsätter man, lite grann som hunden jag beskrev innan, där går vi till arbetet varje dag med viftande svans. Jag är övertygad om att om vi inte fanns skulle många gå under, då tänker jag endast och absolut på alla barn och ungdomar, de vuxna skiter jag lite i, de har valmöjligheten att göra saker bra för barnen medan barnen i sin tur inte kan välja alls.

 

Om det är något som når mig känslomässigt så är det musik (från det ena till det andra) och jag måste få hylla en ung artist som är söt som socker och sjunger som en ängel. Lyssna på Zara Larsson när hon sjunger Uncover, hon sjunger den så fint så jag blir alldeles tårögd.

 

Nu har jag hyllat mina kollegor socialarbetarna och jag har hyllat Zara Larsson, vem ska jag då dissa? För om det är något jag är bra på så är det att irritera mig på saker/händelser i världen. Exempel på det är PK (politisk korrekthet) som jag skrivit om tidigare, eller att vi skriker på jämlikhet mellan könen i Sverige samtidigt som vi tillåter burka. Å ena sidan är det fel att förtrycka någon på grund av kön och å andra sidan är det ok för om man säger något om det så är man rasist och sen har vi ju dessutom religionsfrihet. Det är fantastiskt!! Och jag säger det igen, jag är INTE rasist!! Nästa grej som jag irriterar mig på är ultrafeminister, titta bara på den här bloggen eller facebooksidan "Supersnippan", jag kräks!. Här målar hon fram kvinnan som ett offer som får kravla sig fram för att komma någonstans, hon sätter ut bilder på kvinnor som i olika positioner står över mannen på ett hånfullt och cyniskt sätt. Det är lite grann som när jag var på en examen när en släkting fick sin läkarlegitimation, då var ca hälften män 50% och den andra halvan var då givetvis kvinnor. Bredvid mig stod en riktig "kvinnokämpe", hon uttryckte det såhär, "Titta, nu är hälften av alla läkare kvinnor, snart hoppas jag att 75% är kvinnor för då är allt som det ska"! Bravo tänkte jag, kvinnor ska göra precis som alla män har gjort tidigare, det räcker inte med jämlikhet längre för nu ska man ge tillbaka, nu ska männen få! Usch vilken vidrig person, jag hade lust att rycka henne i mustaschen!! Det där är en mentalitet jag inte kan förstå, jag är för jämlikhet på alla sätt, det som är fel är, om man säger saker som det här när man är kvinna så blir man lite hyllad, man är en stark kvinna som har skinn på näsan, som ingen sätter (sig) på! 

 

Därför skrev jag lite skämtsamt på Facebook idag att jag skulle byta namn till "Supersnoppen" och genast fick jag flera fina förslag såsom, "Praktpitten och "dunderkuken". På nåt konstigt sätt låter dessa namn inte alls lika okej som "Supersnippan", det är mer ok med den kvinnliga delen i detta åtminstone hos mig.