And time goes on and on and on...
Kategori: Allmänt
Idag har det gått en vecka sedan jag opererade mig, tiden har bara sprungit iväg. Jag ligger hemma mest framför tv-n och tittar på olika serier som jag av någon anledning inte sett tidigare. Jag har liksom bannlyst tv tittande sedan mitt förra förhållande, då var jag en man som skulle titta på all sport som visades, jag kunde nästan planera semestern efter det som skulle visas under sommaren. Idag tänker jag annorlunda, när jag separerade tänkte jag att i mitt nästa förhållande ska jag inte vara stereotypen av man som sitter framför tv-n så fort jag får tillfälle och så har det blivit. Jag vet inte om jag är en bättre man än andra men det passar mig, jag vill inte kasta bort en massa tid på tv-n samtidigt som jag kan se att det är oerhört viktigt att vårda det förhållande man har. Det är nog inte kul för någon att leva tillsammans med någon vars största intresse är att glo på tv.
Jag har nog i stort varit en man som levt efter myten av hur en man ska vara, jag har varit stor och stark hela mitt liv. Tidigt blev jag en slagskämpe, jag minns hur den personen växte fram, jag minns att jag ofta fick slag och sparkar i skolan, jag minns hur de stora killarna gav sig på mig. Vet ni vad det handlade om? Jo det handlade om att jag kom från Finland, det handlade om att mina föräldrar arbetade inom industrin, vi var fattiga och vi hade tagit oss hit för att kunna få ett bättre liv. Ett bättre liv ja? Jag vet inte om vårt liv blev bättre för jag har inget att jämföra med, men att gå till skolan och i stort sett dagligen bli utsatt av andra och sedan gå hem till något där alkohol och annnan skit var huvudkryddan, om det är ett bättre liv så är jag glad för att vi inte stannade i Finland. Jag minns så väl när jag låg i sängen på kvällarna innan jag somnade, mina tankar handlade endast om att jag en dag kommer att ge tillbaka på alla som ger sig på mig nu, jag hade ofta svårt att somna. Min pappa tillverkade hantlar och en skivstång åt mig på jobbet, jag tränade så ofta jag kunde och vet ni? Det som drev mig att träna var tanken på att jag skulle ge igen.
Den dagen kom, jag minns att den feta lilla finnungen hade förändrats kraftigt, från att ha varit en liten kille som egentligen ville sjunga och spela. Från att ha varit en liten kille som egentligen bara ville bli accepterad för den han var hade han nu förändrats till någon som var beredd att ge sig på hela världen. Nu var han stor och stark, han hade muskler men famförallt så var han fullkomligt orädd och full av hat. Hans antagonister fick tillbaka, en efter en sprang de iväg med svansen mellan benen skrikandes, och den lilla finnungen blev större och farligare för varje dag som gick. Vet ni hur lätt det är att tappa greppet? Vet ni hur svårt det är att inse att det man gör är fel, när det som är fel är det enda som får en att må bra!?
Utan att gå in för djupt i det kan jag idag säga att jag kan sitta ner och se på den lilla finnungen och det enda jag känner är en enorm empati. Jag känner en empati för ett barn som växte upp i en miljö där inget barn ska behöva befinna sig, en miljö som är direkt destruktiv och inte erbjuder en framtid som innehåller hopp och längtan. Inte ens skolan reagerade, ingen gjorde något, det är beklämmande.
Idag lever jag ett bra liv, det finns egentligen ingen som bör tackas för att jag är den jag är idag förutom jag själv då. Om jag ska vara teoretisk i detta så hänvisar jag lite till Antonovski, det var han som myntade begreppet "Kasam". Han menade att om en person som har det tufft i sitt liv bara blir sedd och bekräftad av någon i sin omgivning så kan det räcka för att man ska få en känsla av sammanhang. Denna känsla ska sedan kunna räcka för att man ska orka bryta sig igenom den tuffa barriär man har omkring sig. Med det vill jag säga, om ni ser någon som far illa, bekräfta det som är bra hos personen, låt personen få känna sig behövd och värdefull för det kan avgöra personens liv.
Det blev kanske lite djupt idag, hoppas ni orkar med det, jag kan inte skylla på morfinet heller eftersom jag slutat med det för några dagar sedan. Vad ska jag då skylla på tro? Inget kanske? Det här är den jag är, det här är den jag var även när jag var den lille fete finnungen.
// J