mannentalar.blogg.se

Idag stressade jag iväg till dotterns skola efter arbetet, jag skulle på utvecklingssamtal. Jag kände mig spänd på ett sätt som kan beskrivas med att man ska träffa någon som man är osäker på, jag var osäker på hur jag ska vara och om jag duger som jag är eller om jag måste vara på ett speciellt sätt som får min dotter att inse att jag faktiskt är bra, jag har på många olika sätt försökt hitta personen som hon skulle älska men han tycks inte finnas, jag tror inte han finns hos mig. Resan till skolan var jobbig, jag ville åka dit samtidigt som jag kände att jag inte borde. Anledningen till varför jag inte borde är den att jag i stort sett aldrig träffar henne, jag får ett sms då och då och hennes mamma gör allt för att jag inte ska få komma in i hennes liv. Att jag slutligen bestämde mig för att åka dit var att jag faktiskt ville se henne, jag ville också visa henne att jag bryr mig om henne oavsett hur det ser ut i livet.

 

Efter mötet följdes vi åt till bilen, hon gick till sin mors bil och jag gick till min, vi kramade om varandra hastigt sedan vände hon ryggen till och gick. När jag körde iväg med bilen kändes det hemskt och känslan jag hade var den jag haft sedan hon var liten. Den känslan kan jämföras med hur det känns om någon sagt något riktigt elakt till dig, den påminner om illamående. När jag närmade mig hemmet tänkte jag för mig själv att "hon har nog skickat ett sms där hon säger att hon vill att vi ska ses" , telefonen var på ljudlöst och jag hoppades så innerligt. När jag kom upp i lägenheten kändes det tungt, inget sms förstås och den sorgen som en gång slog mig i huvudet hade återigen blossat upp. Den sorgen som så många gånger har tagit över det dagliga måendet.

 

När något känns tungt och fel tror jag att vi människor använder oss av ett försvar som finns i oss, vi gör om det till något alldagligt och anledningen till det är att vi inte står ut annars. Min fru har många gånger sagt till mig att "du måste försöka gå vidare och bara tänka att det är fel men det är som det är, för annars går du under" . Jag har många gånger försökt att göra det och ibland fungerar det, jag glömmer liksom bort hur illa saker och ting är tills jag träffar min älskade dotter igen, då är det liksom kört. Det är svårt att acceptera att det som är fel ska vara det som är rätt, det är svårt att acceptera att det bara fortsätter, det finns liksom ingen ände på det och vad jag än gör, hur jag än försöker så hjälper det inte. Min största dröm var att få en dotter och sedan hon föddes har jag alltid älskat henne innerligt, men jag förlorade henne i samma ögonblick.

 

Tycker jag synd om mig själv? Näe jag tycker inte det, jag bara återger hur meningslöst allt kan kännas ibland, jag försöker bara förklara hur illa vi människor kan göra varandra ibland utan att vi bryr oss. Alla barn behöver sina föräldrar, när den andra föräldern förstör så gör hon/han fel mot barnet. Detta känns bara så meningslöst, hon fyller 14 snart och jag vet inte ens vilken som är hennes älsklingsrätt.......

 

// J