Here i go again..
Kategori: Allmänt
Samma tema idag som på förra inlägget, vardagsrummet har återigen förvandlats till en sportsbar ala Norrbotten, whiskyn står på bordet, ölen är upphälld, svärfar pratar grov norrländska, det enda som fattas är att frun tar på sig en nätbrynja och stoppar in en snus eller att Rolf Lassgård kommer in och skriker LUUULEÅÅÅ!! Hockefinalen är här och den går mellan Luleå och Skellefteå, mycket spännande må jag säga och lite kul att pokalen kommer att hamna i norra Sverige.
Timmarna blir dagar, dagarna blir till veckor och veckorna blir till månader, det går i en hisnande fart allting, jag vet inte vad det är men jag har sagt det förr och säger det igen, tiden går för fort. Jag pratade med en äldre kvinna för inte så länge sedan och jag beklagade mig över den tid som flyger iväg, hon tystnade och sa bara, "vänta du till du blir pensionär unge man, då ska du få se hur fort tiden går". Det är nog så att tiden bara flyger iväg ju äldre man blir, jag har en teori om att när man är liten/ung så har man livet framför sig och man har så sjukt mycket att göra så man inte hinner inte få in rutiner i livet som gör att tiden går fort. Så fort man har skaffat familj och rutiner, så fort man har slutat söka efter nya utmaningar så sticker tiden iväg. Det låter som en motsägelse jag vet, men ni vet själva när man sitter och inte har så mycket att göra, när man är sjuk eller nåt, då har tiden gått oerhört fort när man tittar bakåt. Jag tackar ändå den äldre damen för att hon kallade mig för "unge man" :-) och jag menar inte att man ska ha ett tråkigt liv för att tiden ska gå fort utan livet ska vara full av rutiner som man håller sig till, då rasar tiden iväg.
Jag har inte ångest för att jag blir äldre men jag har ångest för att tiden går så fort, att min mamma dog 6 juni förra året har inte sjunkit in på riktigt än heller, det är så overkligt. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten och fundera över vad som hände, jag får liksom inte in det. Jag minns när jag var liten och hon fanns där, nu är hon borta och den 6 juni som sagt så är det ett år sedan. När jag ser bakåt kan jag se att hennes liv gick grymt fort. När våra föräldrar dör så blir vi nog medvetna om vår dödlighet på ett helt annat sätt, vi börjar förstå att vi faktiskt kommer att trilla av pin en dag. Min pappa dog för 20 år sedan, vi hade inte direkt någon relation så jag tänkte inte så mycket på det då.
Det är svårt att koncentrera sig på det man ska skriva just nu, det skriks och gapas i vardagsrummet, jag får nog sätta mig med dem och titta och samtidigt försäkra mig om att de inte tänder bengaler eller kastar ut stolar genom fönstret eller så.
En trevlig helg önskar jag er.. // J