Tidigare publicerat i en annan blogg..
Kategori: Allmänt
En av de viktigaste delarna i mitt arbete är att jag ska vara relationsskapande. Om någon frågar mig hur jag arbetar så skulle jag nog direkt säga att jag arbetar för att människor ska börja kommunicera med varandra på ett konstruktivt sätt. Jag skulle vilja påstå att osämja och taskiga relationer mellan människor oftast beror på dålig kommunikation. Det är nog lika bra att jag förtydligar mig och begränsar mig lite i att beskriva att jag menar nära relationer såsom familj, nära vänner och arbetskamrater.
För mig har det gått så långt att när jag kommer till mina egna relationer så väljer jag med omsorg, om någon av mina vänner väljer bort mig av olika anledningar så är det så. Det är idag inget jag skulle gå ner mig i en depression för, eller det kanske beror på vem som väljer bort mig? Om det är någon jag tycker om och bryr mig om så vill jag nog prata med personen om vad det är som hänt innan jag avvecklar relationen, och går det att reparera så gör jag det. Livet går så fort, om ni brinner för något eller någon och känner er kränkta, tänk över situationen, tänk över hur ni agerat och rikta alltid kritik mot er själva för ni kan inte ändra personen mitt emot.
Det som gör mig bestört är när jag träffar barn och ungdomar som i stort sett inte har en relation till en av föräldrarna. I stort sett alltid är det så att boendeföräldern har baktalat den andre, värderingar som föräldern bär på har alltså implementerats i barnet/ungdomen. Den unge värderar sin förälder efter en måttstock som någon annan skapat, den unge känner sig som en konstig person eftersom denne egentligen älskar den andre föräldern också. Problemet är bara att det inte är ok med dessa känslor enligt någon, och då kan det lätt bli så att den unge får för sig att det är fel på han/hon eftersom känslorna uppenbarligen är fel. Det är enligt mig alldeles för vanligt att man lägger sina egna fördomar och sin ilska mot sin före detta partner i knäet på en liten oskyldig varelse, det blir ohållbart för den unge.
När jag får höra orden "frånvarande förälder" tänker jag alltid att detta måste jag undersöka närmare, det är högst ovanligt att en förälder väljer bort sina barn av fri vilja. Det kan ligga många år av bråk och tjafs som grund till att man väljer att inte träffa sina barn och det är inte barnen man väljer bort. Det man väljer bort är en trasig relation med ett ex, man kanske slutligen förstått att det enda sättet att slippa galningen är att man försvinner, och jag tror inte att det sker utan en kraftig sorg för att man "mist" sina barn. Jag skulle vilja be alla att tänka sig för innan ni pratar om barnets andra förälder om ni är separerade. Barnet behöver båda föräldrarna, peppa och prata positivt, lägg inga värderingar i barnets famn, ni gör det så mycket jobbigare för barnet då. Om ni hatar den andre så hårt, gå och sök hjälp, gå och prata med någon om det, om ni gör så hjälper ni ert/era barn. Det har faktiskt skett att jag i vissa fall lyckats återskapa en relation mellan barn och föräldrar och då har det sett ut ungefär som i min beskrivning ovan. Dessa dagar går jag hem från jobbet mer nöjd än andra dagar, det är då jag kan se vilket viktigt arbete jag har. När jag hjälper en ung människa till ett bättre liv mår jag som bäst....
God kväll // J