mannentalar.blogg.se

Ni vet när man vaknar upp vissa dagar så kan man känna att "låt mig somna om bara"? Så har jag känt idag i stort sett hela dagen. Jag ifrågasätter det jag jobbar med på alla sätt, vem gör jag det för? Varför gör jag det jag gör? Vem vinner på det jag gör? 

 

När fredagen kommer är jag ibland så sjukt trött så jag orkar knappt ta mig hem, det är liksom ingen överdrift utan det är verkligen så. Frun sa till mig i fredags att det börjar bli dags att fundera på vad det är jag sysslar med, hon sa att hon riktigt ser hur jag kroknar ibland. Jag älskar verkligen ungdomar på alla sätt, jag vill kunna hjälpa till överallt, det kan också vara det som är själva momentet som får mig att krokna. När söndagen är här känner jag att börjar bli mig själv igen, tröttheten försvinner bara för att återkomma ca en vecka senare. Söndagkvällar innebär ofta huvudvärk dessutom. 

 

Det som också får mig att fundera över mitt yrkesval är att de som verkligen brinner för det de gör är ganska lätträknade. Det är verkligen något som får mig att fundera mycket, hur kan man välja det yrket om man inte vill arbeta hårt? I mitt yrke så har man ett oerhört stort ansvar mot redan utsatta människor, jag förstår inte att man kan sätta rättssäkerheten i gungning genom att vara hemma i tid och otid. Eller genom att man väljer att göra det enkelt för sig på alla sätt, det kan innebära att en del får arbeta häcken av sig medan andra sitter och "inte orkar".

Om jag fick bestämma så skulle jag bli lite "moderat" i tänkandet när det gäller anställningar inom vissa grenar.

 

Där jag tänker att man borde vara mer "moderat" är yrken där man har ansvar för andra människors liv och/eller livssituation. Jag skulle vara noga med att provanställa på sex månader, om det inte fungerar så skulle personen få gå genast. Jag skulle kräva att personen hade småbarn oavsett man eller kvinna så är kravet att om personen ska arbeta hos mig så är det delad vab med sin partner. Vid många sjukskrivningar så är det genast rehab, tillsätta de resurser som finns tillgängliga för att få arbetet att fungera. Jag skulle höja lönen avsevärt för de som arbetar hårt och verkligen visar att de gör ett bra jobb.

 

Om det skulle fungera? Ja jag tror det, jag tror att det måste se ut så inom vissa yrkeskårar och utan att säga att ett yrke är bättre än något annat så kan jag väl säga att det tusen gånger lättare att hitta en kassörska till coop än en personal till ett yrke som ansvarar över människors liv. Återigen, jag är less idag, jag är less på att behöva göra allt som många andra inte vill göra, jag är less på människor som är sjuka i tid och otid och jag är less på att bli behandlad som något som katten släpat in från bakgården.. Finns det nåt hopp kvar då?? Svara du!! 

 

// J

 

 

 

 

Sitter i soffan hemma och laddar inför ett kvälspass på jobbet, har precis kommit hem från att ha tränat stenhårt. Det känns alltid så förbannat skönt när träningen är gjord, det är då priset kommer i form av harmoni och en stunds lugn inne i hjärnkontoret. Just nu är jag bara så oinspirerad att träna själv så jag tvingar mig till gymmet, trots att jag är oinspirerad blir det ändå ca fyra pass i veckan, rätt bra ändå. Det märkliga är att många vänder sig till mig för att få tips och råd med träningen, jag hjälper gärna till då jag ändå har en hel del erfarenhet, men min egen träning har fastnat. Jag tror att jag också måste hitta mig en "guru" som kan hjälpa mig förbi detta berg av trötthet.

 

Jag har alltid något i media som jag följer med en sorts hatkärlek, jag är exempelvis allergisk mot alla debattprogram som visas på tv typ "kalla fakta". Det enda målet kalla fakta har är att slakta ett offer, när de har bestämt sig för att nu ska vi se hur barnarbetarna har det i Bangladesh så gör de sitt yttersta för att förkasta exempelvis H&M. Jag klarar inte av den subjektiviteten som uppstår och jag förstår inte människor som går in i det med hull och hår, de tror på varneda ord som skrivs och sägs. Skaffa lite egen fakta istället, se er omkring och skaffa er information. 

 

Det senaste jag följt med spänning är debatten kring Omar Mustafa som av en outgrundlig anledning blev invald i Socialdemokraternas inre krets bara för att bli uppsagd sex dagar senare. Tidningarna har skrivit spaltmetrar om detta och faktiskt så har det mesta handlat om hur illa Omar har blivit behandlad. Media har också uttryckt att ingen muslim kommer att rösta på socialdemokraterna efter denna skandal. Jag blir så trött av detta, jag gick in i en diskussion med en man som sa att Socialdemokraterna mer och mer lutar sig åt samma håll som SD och att nu får det räcka, nu tänker han minsann aldrig mer rösta på detta hemska parti. "Suck", jag hade faktiskt lust att slå honom. 

 

När man läser på om herr Omar Mustafa så visar det sig att han är ordförande i ett muslimskt brödraskap som står för att sharia lagar bör gälla. Omar har uttryckt sig homofobiskt och har en grundsyn som säger att kvinnan är mindre värd än mannen dessutom har han anordnat mängder med föreläsningar där föreläsarna är kända för att ha antisemitiska inställningar. Om ni inte vet vad det står för kan jag säga att det står för att förfölja och se ner på judarna. 

 

Det är bara i Sverige som en man med den inställningen kan komma så långt, det är nog bara i Sverige en man som han får en massa tycka synd om människor med sig när han inte får vara med och leka längre. Vad är det för fel på en del svenskar som alltid måste tycka synd om dessa herrar?? Vill vi verkligen ha en man i regeringen som vill ta oss tillbaka till 1800 talet? I Sverige får vi tycka att Livets ord och Jehovas vittnen är hemska och förstör barn och familjer, i Sverige får vi tycka att katoliscismen är förtryckande mot kvinnor, men säg att en muslim betett sig galet då får man alla efter sig. Återigen vad är det för fel??? Säg mig, hittar ni inte en massa likheter mellan det Omar säger och det SD står för?

 

Den enda som skriver och berättar hur det verkligen ser ut är en muslimsk kvinna som heter Nalin Pekgul (kul namn) ungefär som att jag skulle heta Urban Pekröd!!?? :-) Flåt..

Nalin har på ett otroligt informativt sätt förklarat skillnaderna som finns inom islam och vad hon anser om bäste herr Omar, lyssna på henne, läs det hon skrivit i DN. Att alla muslimer skulle strunta i att rösta på Socialdemokraterna efter detta känns så befängt, om det skulle vara på det viset så måste vi ju alla som arbetar för jämlikhet sätta oss ner och titta på vad islam verkligen står för, då är det värt att gå till botten med detta. Vi kan inte generalisera muslimer på det sätt som media gör, det vore som att vi skulle se alla kristna i Sverige  som medlemmar i Jehovas vittne. Förbannade enögda media som sprider dynga.

 

Så, nu har jag fått skriva av mig en stund igen, nu kan jag koppla bort denna diskussion och hitta något annat att irritera mig på, jag ska bege mig in i duschen, jag ska försöka motivera mig till att hitta en glädje i någonting idag också, ibland kan det vara svårt!! 

 

// J

 

 

 

Samma tema idag som på förra inlägget, vardagsrummet har återigen förvandlats till en sportsbar ala Norrbotten, whiskyn står på bordet, ölen är upphälld, svärfar pratar grov norrländska, det enda som fattas är att frun tar på sig en nätbrynja och stoppar in en snus eller att Rolf Lassgård kommer in och skriker LUUULEÅÅÅ!! Hockefinalen är här och den går mellan Luleå och Skellefteå, mycket spännande må jag säga och lite kul att pokalen kommer att hamna i norra Sverige.

 

Timmarna blir dagar, dagarna blir till veckor och veckorna blir till månader, det går i en hisnande fart allting, jag vet inte vad det är men jag har sagt det förr och säger det igen, tiden går för fort. Jag pratade med en äldre kvinna för inte så länge sedan och jag beklagade mig över den tid som flyger iväg, hon tystnade och sa bara, "vänta du till du blir pensionär unge man, då ska du få se hur fort tiden går". Det är nog så att tiden bara flyger iväg ju äldre man blir, jag har en teori om att när man är liten/ung så har man livet framför sig och man har så sjukt mycket att göra så man inte hinner inte få in rutiner i livet som gör att tiden går fort. Så fort man har skaffat familj och rutiner, så fort man har slutat söka efter nya utmaningar så sticker tiden iväg. Det låter som en motsägelse jag vet, men ni vet själva när man sitter och inte har så mycket att göra, när man är sjuk eller nåt, då har tiden gått oerhört fort när man tittar bakåt. Jag tackar ändå den äldre damen för att hon kallade mig för "unge man" :-) och jag menar inte att man ska ha ett tråkigt liv för att tiden ska gå fort utan livet ska vara full av rutiner som man håller sig till, då rasar tiden iväg.

 

Jag har inte ångest för att jag blir äldre men jag har ångest för att tiden går så fort, att min mamma dog 6 juni förra året har inte sjunkit in på riktigt än heller, det är så overkligt. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten och fundera över vad som hände, jag får liksom inte in det. Jag minns när jag var liten och hon fanns där, nu är hon borta och den 6 juni som sagt så är det ett år sedan. När jag ser bakåt kan jag se att hennes liv gick grymt fort. När våra föräldrar dör så blir vi nog medvetna om vår dödlighet på ett helt annat sätt, vi börjar förstå att vi faktiskt kommer att trilla av pin en dag. Min pappa dog för 20 år sedan, vi hade inte direkt någon relation så jag tänkte inte så mycket på det då.

 

Det är svårt att koncentrera sig på det man ska skriva just nu, det skriks och gapas i vardagsrummet, jag får nog sätta mig med dem och titta och samtidigt försäkra mig om att de inte tänder bengaler eller kastar ut stolar genom fönstret eller så.

 

En trevlig helg önskar jag er.. // J

 

 

Vädret utanför fönstret är fantastiskt idag, solen skiner, hundskiten luktar och har blivit synlig och varenda tonåring har hittat tillbaka till sina solglasögon. Tonåringarna har dessutom inhandlat vårjackor, de samlas i klasar överallt på stan, de skrålar, spottar och visar upp sig för varandra. De är ett lika tydligt vårtecken som sopbilarna som sopar upp all grus från våra gator. Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när de står där och låter, en del av dessa härliga tonåringar har köpt så stora glasögon alternativt att de har så små huvuden att glasögonen ser ut som ögon på en fluga. Om de såg sig själva på samma sätt som jag gör skulle de nog gå hem och byta om :-)

 

Jag minns när min ena son var liten, han älskade att gå omkring i sina shorts, så fort solen tittade fram skulle shortsen på. Saken var den att han till vilket pris som helst skulle gå ut i shorts, konflikterna blev ofta långvariga och kraftiga. Jag brukar påminna honom om det idag, nu är han 20 år gammal, det är ett härligt minne. 

 

En liten fundering jag har bara sådär apropå är, hur kommer det sig att så många kvinnliga fotbollspelare på hög nivå är gay? Jag lägger absolut ingen värdering i det utan det är bara en fundering, halva svenska damlandslaget är öppet gay, de kanske borde kallas för gaylandslaget istället?? :-) 

Skämt o sido, vad beror det på tro?

 

Just nu i detta sitter jag i soffan och skriver, intill mig sitter min fru och min svärfar, de tittar på när Luleå möter Färjestad i hockey. Det är ett hemskt liv i soffan, svärfar är född och uppvuxen i Tornedalen, han har sedan bott i Luleå, frun min har sina rötter i Norrbotten. Det är lite som att jag befinner mig i en reklamfilm för Norrlands guld, jag väntar bara på att det ska glida in en snygg blondin, nej jag menar en snygg brunett med en bricka i handen full av öl och väsa, "När man vill vara sig själv för en stund". Det är härligt att få ta del av den subjektivitet som uppstår, det finns bara ett lag på isen och den norrbottniska dialekten är mer påtaglig än någonsin. Frun skriker så mycket att jag har lust att ta fram ett nätbrynje till henne, ställa en öl framför henne och bjuda henne på en snus. Själv tar jag på mig förklädet och går in i köket och tillagar en fiskgryta, allt i jämlikhetens tecken. 

 

En sak jag funderat på är detta med hur många som läser min blogg, jag har förstått att ett mål med bloggandet är att man ska ha så många läsare som möjligt. Jag har många läsare, eller när jag skrivit ett inlägg så är det ofta många som är här och läser men bara efter några dagar så sjunker det kraftigt. Det är nog så att om man skriver för att få en massa läsare så måste man i stort sett skriva varje dag eller varannan dag. Ett annat alternativ är att man visar upp sina nya klädköp..........? Det skulle vara något det, idag köpte jag tio par strumpor från Dressman, jag borde kanske ta en del bilder från olika vinklar och visa mina små nätta fötter som är beklädda med svarta tunna, fina strumpor. Dressman är en butik som känns mer och mer naturlig, det är med blandade känslor jag går in på denna butik, det är lite samma känsla som att äta räkor och dricka vitt vin, det är gott men man vill inte att någon ska se det. Det känns som att det är åldern som driver mig till Dressman, när jag väl är där ser jag ofta yngre killar där också, tack o lov..... När man väl handlar något frågar ALLTID kassörskan, "hur har du det med kalsonger då?".. Märklig fråga tycker jag, känns lite privat samtidigt som jag vet att hon vill sälja, nästa gång ska svara, "jotack bra, hur du det med trosor då?" Eller så tar jag kort och gott av mig byxorna och visar henne...

 

Nu svamlar jag järnet igen, jag ska avsluta mitt skrivande med att konstatera att jag inte kommer att lägga ut modebilder här, inte på mina strumpor heller för den delen, hoppas att ni fortsätter läsa trots detta :-)

Jag kommmer att provocera häcken av er när jag får tillfälle men just nu måste jag laga fiskgryta till två hockeyhjältar!! 

 

Ha en bra helg!!!  // J

Långfredag morgon it is, jag har precis ätit frukost och sitter i soffan och skriver, klockan är ca 09:00 och någon galning har redan börjat borra och spika i väggarna. Han borrar på ett sätt som om han har en ljuddämpare emellan,  det är sådär lagom störande, jag får samma känsla som om någon hela tiden pickar mig lite på ena armen samtidigt som jag försöker koncentrera mig på annat. Jag känner hur det kokar i mig, hur fasen kan man hålla på sådär såhär tidigt en söndag morgon?! Ett tag kände jag att jag ska gå ner till grannen och placera hammaren han har någonstans där solen inte når fram men sen slog det mig att vi faktiskt ska ha en påskfest här hos oss imorgon påskafton. Imorgon kockan 18:00 blir vi ca 20 personer här, maten är mexikansk och temat är punk, gissa vilket drag det blir, när jag skruvar upp ljudet på "God save the queen" för femte gången kommer jag att tänka på min ljuddämpshamrande granne!! Payback!! 

 

Visst är det skönt med all ledighet nu i påsk, det är inte så många som vet vad ledigheten egentligen kommer sig av. Jag menar, alla vår stora ledigheter beror ju på att vi bor i ett kristet land, idag exempelvis är det långfredag och om jag inte har helt fel nu så är det dagen då Jesus spikades upp på korset. När jag var grabb så var alla och då menar jag alla kiosker, affärer och ja till och med bensinmackar stängda, då var det verkligen lååååångfredag! Snacka om att man gjorde ingenting!! Utvecklingen har gått framåt måste jag säga, religionen suddas ut mer och mer medan vi behåller högtiderna, man hör ofta människor klaga på kristendomen men ingen klagar på högtiderna för då får man sitta hemma och äta buffeer och dricka vin till man spricker. Vissa väljer att banka i väggen med en ljuddämpande hammare, IDIOT!! 

 

Kristendomen är ett märkligt fenomen, jag minns att vi hade kristendom som ett ämne när jag gick i skolan, just nu känner jag mig som en farbror på 120 år som berättar om hur världen såg ut innan bilarna uppfanns. Riktigt så gammal är jag inte än iallafalla :-). Jo det jag skulle berätta var att det var så naturligt tidigare, alla skulle konfirmera sig, alla skulle döpas i kyrkan osv. Idag kan man välja bort att betala kyrkskatt, man kan välja att gifta, döpa och skilja (?) :-) sig borgerligt! Jag har också hört att man kan välja att bli begravd utan kyrkans inblandning. Där går ändå gränsen för mig, jag är ingen djupt kristen person men jag känner ändå att jag upplever ett visst lugn när jag besöker en kyrka. Jag har befunnit mig i situationer som fått mig att be på ett ganska naturligt sätt, senast  nu när min mor gick bort. Jag vet inte vad som händer när vi dör men jag skulle inte våga utmana genom att ta avstånd från kyrkan och bli begravd i en blomsterrabatt utanför Friskis och Svettis eller på en åker utanför Älmsta (Hua). Tänk om det ändå står någon där och lotsar en vidare när man dött, de som inte förvägrat kristendomen får en trevlig färd medan de som som begravts i en dyngstack hamnar hos alla andra icke troende, där kanske man återföds till en daggmask i Bengali eller tänk er att återfödas som en kamel?!?! Vilken ångest, undrar om det inte är därför de skriker så ångestfyllt? Det är Kalle från Vetlanda som återfötts och hamnat i Egypten för att han vägrade betala kyrkskatt!! Vilket fruktansvärt läte kamelerna har, bara tanken får mig att be flera gånger om dagen! 

 

Nu ska den här mannen bege sig ner till affären, jag ska handla mat som vi ska tillaga imorgon på festen. Det finns ingen som är så effektiv som jag när jag handlar, min fru brukar säga till mig att när hon behöver titta och fundera över vad hon ska handla så lämnar hon mig gärna hemma. Hon blir liksom trött på mig och säger att jag stressar mig igenom affären, jag kallar det för effektivitet! När jag handlar har jag också en så kallad scanner för då blir handlandet oerhört mycket effektivare, det finns dock en nackdel och det är när det blir avstämning. Det finns inget som får mig så ilsken som när det blir avstämning, jag vet inte vad som händer med mig men jag går banne mig i affekt och jag kan inte hjälpa det! Jag hatar avstämningar!! hehehehe.... När jag ändå är inne på hata så finns det en sak till som får mig att bli ilsken när jag handlar och det är när man ska ställa ner de välfyllda kassarna som man bär på. Vad händer? Jo, så fort man ställer ner dem så faller de, alla runda burkar rullar ur, äpplen och tomater ligger överallt antingen på golvet inne på affären eller i baksätet på bilen. Ska det vara så svårt att tillverka kassar som har en flat botten? Ska det vara så svårt att få en kassjävel att stå när man fyllt den med varor!?!? 

 

Som avslutning vill jag bara önska er alla en glad påsk och konstatera, det kan inte vara lätt att vara jag :-).

 

// J

 

 

 

 

Jag brukar ofta fastna i tankar eller fraser som människor ibland använder, jag menar sådant som att vi skulle ha skyddsänglar som vakar över oss eller att de döda finns intill oss. Det är en spännande tanke och ibland känns den behaglig, när min mamma gick bort fick jag ofta för mig att hon finns här omkring mig, hon sitter säkert på sängkanten och tittar på mig när jag ska sova. Samma sak hände när vi var på hennes begravning, jag tror på nåt vis att de som dött ser oss på begravningen. Jag tror att de sitter uppe på läktaren eller bredvid oss och tittar om vi sörjer, de är lite lagom glada över att vi är där och sörjer samtidigt som de måste känna att det är hemskt att inte få komma tillbaka till oss.

 

Om jag ska utveckla min tanke så funderar jag över hur man blir en skyddsängel när man dött? Finns det som en arbetsförmedling därborta på andra sidan? Man får liksom ställa sig i kö så fort man dött för att få skydda en levande, eller är det så att man blir stationerad hos en person som ser lite lagom skranglig ut? Mardrömmen måste ju vara om man hamnar som skyddsängel hos någon snuskputt, ni vet en sån där genomäcklig person som man hade i skolan. Vi hade en kille i skolan som ofta körde ner handen i brallan och sen luktade han på fingrarna, i lumpen hade vi en kille som hette Bengtsson, han åt sina snorbusar så ofta han kunde. Han måste alltid ha varit mätt eftersom han också åt det som finns i ögonen när man är nyvaken. Tänk när vi satt och åt frukost i matsalen och idioten sitter och petar sig i ögonen bara för att få stoppa det i munnen, hua, jag mådde alltid illa!! Dessutom såg han ut lite grann som Marty Feldman. En dag satte vi upp en vi plastburk på anslagstavlan med en skylt över där det stod, "Insamling till Bengtsson", där stod sedan 20 man och petade sig i näsan :-).. Hahahaha.. Jag vet inte om han åt det faktiskt, skulle inte förvåna mig!! 

 

Åter till ämnet, tänk om man blir skyddsängel åt en sån som han? En som sitter o gräver sig i näsan i tid och otid. Eller än värre är väl om man blir det åt någon som precis hittat sitt könsorgan, tänk att behöva sitta och titta på någon dag ut o dag in som porrsurfar o leker med sig själv!? Det får åtminstone mig att fundera på om det inte är ett straff att bli skyddsängel, och kan det vara så att de som dör en konstig död gör det för att skyddängeln kastade denne framför tåget till slut?!

 

Än värre är tanken på att ens döda mamma eller pappa sitter på sängkanten och tittar på oss, handen på hjärtat, vill vi att våra föräldrar ska behöva se det som hände i vår sängkammare?? Vill vi att våra nära och kära ska behöva titta på oss när vi står framför spegeln hemma och gör de senaste dansstegen som vi lärt oss? Helt plötsligt känns det som att det vore mycket bättre om man var säker på att man är ensam hela tiden. Samtidigt som tanken på att min mamma skulle vara nära känns varm och behaglig. Näe, jag vill kunna göra alla galna saker som man gör när man är ensam utan att någon ser mig!!

 

Det här är ett ämne som man kan fördjupa sig i hur mycket som helst och jag är högst osäker på om jag skulle vilja vara en skyddsängel!? Jag vill inte behöva sitta och glo på någon som tror att denne är ensam. Jag vill fortsätta som jag gör nu, leva, träna, äta, älska osv osv... Hur blir vi när vi är döda tro? Kan vi göra sådant? Äh... nu tror jag att det räcker för ikväll, jag tittar på tv nu och hoppas innerligt att Bengtsson fått ordning på sin diet för tänk vilken hemsk andedräkt han har idag annars :-O...

 

Trevlig fredag önskar jag er!! // J

Söndag igen och tiden bara tickar vidare, denna helg har varit full av händelser, eller åtminstone igår då för idag har jag bara tagit det lugnt. Igår startade jag dagen med ett spinningpass klockan 10:00, efter det körde jag ett pass på gymmet så det blev totalt 2 timmars träning. Jag besökte sjukgymnasten i fredags för att kolla min axel efter operationen, rörligheten var mycket bättre, styrkan var mycket bättre, bara resten kvar nu då! När sjukgymnasten läste det han skrivit tidigare skrattade han för sig själv sedan tittade han på mig och sa "vet du vad jag skrivit att det finns för riskfaktorer för din axel? -Näe sa jag, -jo det står såhär, patienten komer troligvis att träna för hår alldeles för tidigt"... Varför tänkte han så!?! :-)

 

Jag gillar spinning, det är nog den träningen som ger mig mest just nu eftersom jag inte kan gå fullt med annan träning, dessutom ska jag vara med på "spin of hope" nästa lördag. Jag ska köra två pass då, ett mellan 9-10 och det andra mellan 12-13. Det går ut på att man betalar 125 kr för att få cykla en timme, man är ett lag om en cykel så den hålls spinnande i 12 timmar. Alla pengar går oavkortat till barncancerfonden, snacka om win win situation, man får hård träning i två timmar och de som tjänar på min träning är alla barnen, synd att det inte alltid är så, hade det varit så skulle jag ha dragit in en hel del!!

 

Igår kväll spelade vi på en 40 års fest, temat för festen var maskerad, det var en annorlunda känsla att sjunga för batman, stålmannen och paret som var med i en "Officer och en gentleman", det kommer nog aldrig att ske igen. 

Jag var hemma i god tid men ändå känner jag mig seg idag, jag drack endast fyra öl för det går liksom inte att dricka en massa öl när man ska sjunga. Söndagen har gått ut på det underbara ämnet "slappa", svärmor är här så det blev pannkakor till lunch, de var nog egentligen inte till  mig men jag lyckades snirkla till mig några ändå :-). Sen lovade jag att tillaga en paella till middag, min fru är galen i denna rätt och jag kan väl säga att jag tycker att det är sådär gott bara. Det blev en stor laddning trots allt, alla åt och alla var glada, jag tror det finns massor kvar och det luktar saffran i hela huset.

 

Nu ska jag kliva in i duschen, sedan ska jag lägga mig i sängen och försöka somna, det är inte så lätt när det är söndag kväll. Vetskapen om att det är måndag imorgon bankar mig i bakhuvudet som en hammare mot en betongvägg. Ha nu en trevlig söndag och var rädda om varandra, krama era barn lite extra då jag tror att de alltid måste få känna sig älskade oavsett vad.

 

// J

 

 

 

 

Idag stressade jag iväg till dotterns skola efter arbetet, jag skulle på utvecklingssamtal. Jag kände mig spänd på ett sätt som kan beskrivas med att man ska träffa någon som man är osäker på, jag var osäker på hur jag ska vara och om jag duger som jag är eller om jag måste vara på ett speciellt sätt som får min dotter att inse att jag faktiskt är bra, jag har på många olika sätt försökt hitta personen som hon skulle älska men han tycks inte finnas, jag tror inte han finns hos mig. Resan till skolan var jobbig, jag ville åka dit samtidigt som jag kände att jag inte borde. Anledningen till varför jag inte borde är den att jag i stort sett aldrig träffar henne, jag får ett sms då och då och hennes mamma gör allt för att jag inte ska få komma in i hennes liv. Att jag slutligen bestämde mig för att åka dit var att jag faktiskt ville se henne, jag ville också visa henne att jag bryr mig om henne oavsett hur det ser ut i livet.

 

Efter mötet följdes vi åt till bilen, hon gick till sin mors bil och jag gick till min, vi kramade om varandra hastigt sedan vände hon ryggen till och gick. När jag körde iväg med bilen kändes det hemskt och känslan jag hade var den jag haft sedan hon var liten. Den känslan kan jämföras med hur det känns om någon sagt något riktigt elakt till dig, den påminner om illamående. När jag närmade mig hemmet tänkte jag för mig själv att "hon har nog skickat ett sms där hon säger att hon vill att vi ska ses" , telefonen var på ljudlöst och jag hoppades så innerligt. När jag kom upp i lägenheten kändes det tungt, inget sms förstås och den sorgen som en gång slog mig i huvudet hade återigen blossat upp. Den sorgen som så många gånger har tagit över det dagliga måendet.

 

När något känns tungt och fel tror jag att vi människor använder oss av ett försvar som finns i oss, vi gör om det till något alldagligt och anledningen till det är att vi inte står ut annars. Min fru har många gånger sagt till mig att "du måste försöka gå vidare och bara tänka att det är fel men det är som det är, för annars går du under" . Jag har många gånger försökt att göra det och ibland fungerar det, jag glömmer liksom bort hur illa saker och ting är tills jag träffar min älskade dotter igen, då är det liksom kört. Det är svårt att acceptera att det som är fel ska vara det som är rätt, det är svårt att acceptera att det bara fortsätter, det finns liksom ingen ände på det och vad jag än gör, hur jag än försöker så hjälper det inte. Min största dröm var att få en dotter och sedan hon föddes har jag alltid älskat henne innerligt, men jag förlorade henne i samma ögonblick.

 

Tycker jag synd om mig själv? Näe jag tycker inte det, jag bara återger hur meningslöst allt kan kännas ibland, jag försöker bara förklara hur illa vi människor kan göra varandra ibland utan att vi bryr oss. Alla barn behöver sina föräldrar, när den andra föräldern förstör så gör hon/han fel mot barnet. Detta känns bara så meningslöst, hon fyller 14 snart och jag vet inte ens vilken som är hennes älsklingsrätt.......

 

// J 

Det resulterar lätt i att jag inte sätter mig här vid datorn och skriver, livet omgärdas helt plötsligt av saker som borde göras och slutligen får man se alla grannar igen som man endast hört under den mörka perioden vi befunnit oss i! Jag har beskrivit våra grannar i några inlägg tidigare, men jag vill återigen lyfta just de grannar som bor på samma våning som oss, alltså dörren intill. De grannar som ständigt har en cigarett i mungipan, både mannen och kvinnan, det sista de gör innan de sätter sig i bilen är röker, det  första de gör när de kliver ur bilen är röker och innan de kliver in i vår hiss röker de, Gissa hur det luktar i hissen!?! Dessutom är de båda överviktiga med röda "bultande" ansikten, min egen fördom och tanke är att de nog äter det som är gott och träning? Ja det har man hört talas om. Människor som röker, inte tränar och äter fet mat är också de som kostar samhället mest pengar i sjukvårdskostnader. Jag brukar rent provokativt säga att rökare borde ha en egen sjukvårdskö som innnefattar att om de ska ha dyr medicinsk hjälp som beror på rökningen så ska de också sluta med sitt rökande innan de får hjälp. Att förbjuda rökning är det ideala men jag tror tyvärr att det är omöjligt eftersom det är alldeles för mycket politik inblandat i det, det är för många högt uppsatta människor som skulle bli utan pengar då så det går inte.

 

Nu har årets mello avgjorts igen och vinnaren blev en ung man som skrek bättre än någon annan, lille Robin har en fantastisk röst men jag förstår inte varför han alltid ska ligga på det högsta registret i stort sett hela tiden. Det är lite grann som att man kör sin bil i ca 200 km i timmen bara för att den är så vass. Min personliga favorit var Ralf, apropå skrika ;-). 

Det är ändå alltid spännande att se alla reaktioner kring detta spektakel, ingen tittar men alla vet hur det gått och vem som sjöng vad. Det som jag tyckte var mest spännande var det faktumet att endast en kvinna gick vidare till final, det som var spännande var reaktionerna runtomkring. Många tyckte att jämlikheten inte har kommit så långt trots allt och detta på grund av att finalfältet i stort sett bestod av män. Min personliga åsikt är att det nog var de bästa låtarna som var i final. Ingen pratar om att den som vann förra året var självaste Loreen, det fanns liksom ingen orättvisa i det, vad beror det på tro? 

 

Nåja, imorgon är det måndag igen och en ny vecka börjar som är full av nya förväntningar. Klockan ringer tidigt på morgonen, man kliver upp och äter sin frukost och sedan kliver man iväg mot jobbet, arbetet utförs efter förväntningar, sedan åker man hem och äter den middagsmat som går absolut snabbast att tillaga så att man hinner träna. Iväg och träna med en mamma scan bulle i mungipan, hem efter träningen, in i duschen, ner i soffan, hopp i säng, godnatt. Sedan börjar det om igen, livet går vidare, solen skiner och alla är glada. Vad finns det att gnälla om? Om jag är ironisk? Kanske, eller så är det bara den vanliga söndagsångesten som gör sig påmind....

 

Ha en trevlig vecka alla glada, och ledsna med för den delen! // J

Det är svårare för mig att beskriva hur vi män är eftersom jag själv är man men jag ska göra mitt yttersta, ni ska få min subjektiva upplevelse. Skapandet av mannen börjar tidigt och de som i allra högsta grad är ansvariga för skapandet av mannen är alla kvinnor som är ders mammor. Detta ständiga passande och gullande gör så att den lilla bebisen snart blir en bortskämd och söndercurlad ung man. Det finns dessutom mycket i våra sociala konstruktioner som tillåter att pojkar gör vissa saker medan det för flickor är strängt förbjudet. Ta bara en sån sak som om lille Kalle sitter naken på golvet och drar sig i snoppen, de flesta säger "Oh titta på lilla Kalle, han sitter och försöker göra snoppen större redan, vad gullig han är"  men om Lisa sitter naken på golvet och drar sig i pullan är det ingen som säger "Oh titta på lilla Lisa som sitter och försöker göra blygdläpparna större, vad gullig hon är". Om Lisa sitter på golvet naken och leker med lilla hönan så bannar man henne och klär på henne genast. 

 

Sedan kommer dessa fantastiska tonår, nu börjar man få lite hår på vissa särskilda ställen, vi killar är otroligt noga med att titta på varandra i duschen i skolan, om det är någon där som inte får hår runt "prinsen" än så lär han bli varse om det varje gång när han tar av sig kläderna, förresten, han får höra det hela tiden. "Prinsen" ja, det är nu han får ett eget i liv, vi har vår hand innanför byxlinningen så ofta vi kan och vi drar i den hela tiden. Vårt liv kretsar kring det som finns i våra byxor, det är som att vår bästa vän är han som finns där nere. Vår röst har förändrats och vi låter lite grann som Scobi doo, hormonerna sprutar i oss och den enda som fortfarande behandlar oss som om vi vore bebisar är vår mamma. När vi sedan har sex med en tjej för första gången så är det kört, allt vi tidigare gjort  och sysslat med är som bortblåst, sex är det enda som finns i vår sjuka tonårshjärna. Jag minns när jag var i tonåren, jag var lite stökig vilket resulterade i att jag fick en socialsekreterare vid namnet Elisabet. När jag besökte henne på kontoret så var jag helt säker på att hon ville nåt annat med mig för hon tittade så konstigt på mig och när hon föreslog att jag skulle följa med henne ut och plocka svamp någon gång istället för att vara ute och supa och slåss så var det kört, nu visste jag! Då måste jag få tillägga att jag var ca 15 år gammal och hon var säkert 40, behöver jag säga mer!? En arbetskamrat brukar säga till mig, "killar är bara snuskiga och vill ligga, vi tjejer drömmer bara om att bli kära och vill sitta hemma och hålla handen", vad tänkte vår skapare på här undrar jag?

 

Sedan kommer trots allt den dagen då vi träffar vår kära partner, vi blir kära som bara den, här upptäcker vår kärlek ganska snart att vi är relativt enkla skapelser, vi har egentligen två behov. Vi vill ligga och vi vill spela tv-spel. Vi är otroligt dåliga på att ta hand om våra kläder, vi är otroligt dåliga på att vattna blommor, senast jag vattnade våra blommor här hemma så vattnade jag även våra plastblommor, jag upptäckte det först när jag såg hur mycket vatten det låg på golvet på vissa ställen. Och nu kommer det bästa, vi killar älskar att få släppa en riktig brakfis, det finns ingen som skrattar så gott som en kille som förstört luften i ett vardagsrum, och dessutom är han så stolt så han önskar att det gick att filma allt, han skulle säkert kunna visa filmen vid högtider och dylikt. Och det finns fortfarande någon som behandlar oss som om vi vore bebisar, gissa vem? Jo precis, våra mammor till våra flickvänners stora förtret :-). 

 

Här börjar trots allt förändringen och den som står bakom den stora förändringen är ofta våra flickvänner, de står helt enkelt inte ut med hur vi är. De kan inte förstå hur vi kan vilja ha sex när är vi är osams, de kan inte förstå hur vi kan vilja ha sex när disken står framme på bordet och vi kan inte förstå hur man bara vill gosa utan att ha sex!?. Nu formas vi in i vårt förhållande, nu får vi killar börja tänka om och försöka se hur kvinnor tänker, nu blir vi tvungna att inse att det vi tänker inte är det som styr för våra kvinnor vill styra oss. Det är därför vi vill behålla våra killkompisar så att vi ska få vara fem år igen och spela tv-spel i 3 dygn medan vi tävlar om vem som fiser högst. Det är därför vi envist håller oss fast vid dessa fotbollskvällar som går på tv helgerna, vi måste helt enkelt få vara killar och gissa vilka som fortfarande behandlar oss som bebisar!?

 

Nu börjar förvandlingen, vi får barn, vi börjar inse att vi måste ta ansvar för oss och våra barn, vi har gett upp tanken på att det automatiskt blir sex när vi masserar frugans axlar, det blir istället artros i lederna av allt knådande. Det som är jobbigast för oss är när unga tonårsgrabbar knackar på dörren och vill umgås med våra tonårsdöttrar, vi vet vad de små jävlarna vill, det är därför vi killar inte villa träffa våra flickvänners pappor :-). Vi män vet vad det handlar om, kvinnor tycker att dessa små tonårspojkar är söta bara, här ska det tydligen också curlas!?

 

Det finns så mycket att beskriva, jag tar i stora drag bara för annars blir det en novell av detta. Männens liv går ofta ut på att jämföra sig med andra män, om vi bygger muskler så är det för att visa andra män hur stora och starka vi är, att det sedan drar till sig kvinnor är bara ett stort plus och desutom får de andra små hannarna en knäpp på näsan :-)

Jag älskar dessa olikheter som finns emellan oss, vad är egentligen manligt och kvinnligt? Skillnaderna finns trots allt och vi killar blir i stort sett alltid behandlade som bebisar av våra mammor, en fråga som automatiskt dyker upp i mitt huvud är, om ni kvinnor ser hur vi killar beter oss och hur vi behandlas av våra mödrar, hur kommer det sig att ni behandlar era söner på samma sätt?

 

Ha en trevlig söndag kväll önskar // J

Jag brukar tänka så ibland och anledningen till det är nog att jag först pluggat tillsammans med kvinnor/tjejer på socialhögskolan i 3,5 år. Under tiden medan jag pluggade så arbetade jag med socialt arbete och nu idag arbetar jag på ett socialkontor, inom min bransch så är det övervägande kvinnor som arbetar. 

 

Det är minst sagt spännande på många sätt, varje vecka är det någon som är lite extra trött, då bjuds det på choklad i olika former på fikarasterna. Som man går jag runt och tänker vilka godisgrisar de är medan mina arbetskamrater "kvinnorna" tittar lite överseende på varandra med en förstående blick. Ibland kan jag tänka att varför är de inte skapta på ett sådant sätt att alla har den där veckan samtidigt? Då kan det bjudas på en chokladbuffe utan dess like i en veckas tid, efter det vilas det i tre veckor, det blir lite grann som intervallätning. Vad beträffar humörsvängningarna är jag högst osäker på om jag skulle vilja vara där den veckan!? Höjdpunkten är när man kommer hem från jobbet och frun tittar på en med ledsna ögon och säger, "tycker du att jag är tjock"? O herre jesus....

 

Vad gäller sex så är det så tydligt när man är på en arbetsplats som består av kvinnor att sex inte bara är sex. Helt plötsligt bjuds man in i en värld som består av att avla barn. En efter en kommer de med magen i vädret, andra sitter och pratar öppet vid fikat att det inte blev några barn för nu kom mensen, som man är man ovan vid det, det är på nåt vis skillnad mellan att bara ha haft sex eller ha haft sex för att bli gravid. Som man har det alltid varit otroligt enkelt med sex, vi killar har liksom en radar för när det gäller sex, lite grann som tjejer har för choklad. Jag tänker som så att när en tjej kommer överens med sin man/kille om att de ska skaffa barn så har de två helt olika inställningar till sexet som finns inblandat i det. Tjejen tänker nog ofta att nu ska det avlas barn medan killen tänker att nu blir det åka av. Jag tror inte att vi killar någonsin kommer att förstå hur det känns att vara en tjej/kvinna som vill bli gravid. Medan hon har sex i ren panik utan att bli gravid så åker vi med och hoppas på att hon aldrig blir gravid för fy fasen vad det blir åka av nu! Ett annat exempel är när man lyssnar på killar som berättar vad de skulle göra om de vaknade upp en morgon och upptäckte att de blivit en vacker kvinna under natten. De flesta svarar att de nog skulle låsa in sig i sovrummet och leka doktor i några dygn framöver, jag är inte säker på att en tjej skulle göra samma sak :-)

Om någon av er som läser tänker annorlunda kan ni väl skriva ett meddelande här! 

 

Det jag saknar som man är kvinnors oavbrutna vilja att ge varandra komplimanger, om de menar vad de säger till varandra låter jag vara osagt men de tycks se minsta förändring hos varandra. Om någon klippt luggen så ser hela socialkontoret det genast, och de ger komplimanger, jag ser inte ens om frugan möblerat om när jag kommer hem från jobbet... Jag blir lika svettig varje gång när hon frågar om jag ser vad hon gjort hemma, en gång chansade jag på att hon bytt gardiner i vardagsrummet, då fick jag genast veta att de hängt där i flera månader, hur ska jag veta?? Hur gör ni??

 

Det är i stort trevligt att arbeta med kvinnor, jag gillar den värme de ändå ger varandra, det jag inte riktigt gillar är deras sätt att gå samman om jag som man har en åsikt som de inte håller med om. Helt plötsligt blir jag en katt bland hermelinerna, nu ska jag bara vara tyst och om någon blir sur så kan hon banne mig vara sur i månader!! När man jobbar bland män så är det ofta konfikter och hårda ord, vi står ut med varandra på ett sätt som kvinnor inte tycks göra. När vi haft våra bråk så skakar vi hand med varandra och går vidare som inget hänt, det är på ett sätt mycket högre i tak, här är det ok att vara öppen med sina åsikter, här är det ok att ha olika åsikter.

 

Nu är det dags att upphöra med skrivandet, frun börjar titta snett på mig, hon tittar på Dicte som går på fyran, jag ska lägga ifrån mig datorn och säga att hennes lugg ligger fint eller nåt. Ha nu en trevlig kväll och fortsatt vecka och gud förbjude att jag vaknar upp som en kvinna, jag har inte råd at stanna hemma en vecka till från jobbet! 

 

// J

Idag har jag börjat arbeta igen, det var grymt skönt att komma tillbaka. De flesta var glada att se mig, eller åtminstone verkade det så, hur de kände egentligen vet jag inte. Hur som helst så är det en speciell känsla när man kommer tillbaka, alla är glada, trevliga och välkomnande. Tänk om det kunde vara så varje dag istället? Eller varje gång som man kommer in i ett rum där kollegorna sitter? Så fort man kommer in i rummet så ropas det i kör "Hej!! Hur är det med dig? Vad kul att se dig igen". Lite grann som hundar gör, vi kan sparka och slå dem och låsa in dem i ett mörkt rum i timmar och sen när vi väl öppnar dörren för att hämta dem är de överlyckliga! Nu låter det lite grann som att jag jämför mina kollegor med hundar, hehehe, men det gör jag inte. 

 

Jag blir lite imponerade av människor som ägnar sitt liv åt att hjälpa andra att få det bättre. Det blir på något sätt genom kollegorna som man ges tillfälle att se på sig själv, eftersom jag blir imponerad av det kollegorna gör måste det ju också innebära att jag även är nöjd med det jag gör. I stort sett dagligen får man höra vilken idiot man är, det är oerhört sällan som man får höra hur bra man är och stressnivån på arbetet är mycket hög. Det blir ofta sena timmar och långa resor, dålig sömn och ont i magen och ändå fortsätter man, lite grann som hunden jag beskrev innan, där går vi till arbetet varje dag med viftande svans. Jag är övertygad om att om vi inte fanns skulle många gå under, då tänker jag endast och absolut på alla barn och ungdomar, de vuxna skiter jag lite i, de har valmöjligheten att göra saker bra för barnen medan barnen i sin tur inte kan välja alls.

 

Om det är något som når mig känslomässigt så är det musik (från det ena till det andra) och jag måste få hylla en ung artist som är söt som socker och sjunger som en ängel. Lyssna på Zara Larsson när hon sjunger Uncover, hon sjunger den så fint så jag blir alldeles tårögd.

 

Nu har jag hyllat mina kollegor socialarbetarna och jag har hyllat Zara Larsson, vem ska jag då dissa? För om det är något jag är bra på så är det att irritera mig på saker/händelser i världen. Exempel på det är PK (politisk korrekthet) som jag skrivit om tidigare, eller att vi skriker på jämlikhet mellan könen i Sverige samtidigt som vi tillåter burka. Å ena sidan är det fel att förtrycka någon på grund av kön och å andra sidan är det ok för om man säger något om det så är man rasist och sen har vi ju dessutom religionsfrihet. Det är fantastiskt!! Och jag säger det igen, jag är INTE rasist!! Nästa grej som jag irriterar mig på är ultrafeminister, titta bara på den här bloggen eller facebooksidan "Supersnippan", jag kräks!. Här målar hon fram kvinnan som ett offer som får kravla sig fram för att komma någonstans, hon sätter ut bilder på kvinnor som i olika positioner står över mannen på ett hånfullt och cyniskt sätt. Det är lite grann som när jag var på en examen när en släkting fick sin läkarlegitimation, då var ca hälften män 50% och den andra halvan var då givetvis kvinnor. Bredvid mig stod en riktig "kvinnokämpe", hon uttryckte det såhär, "Titta, nu är hälften av alla läkare kvinnor, snart hoppas jag att 75% är kvinnor för då är allt som det ska"! Bravo tänkte jag, kvinnor ska göra precis som alla män har gjort tidigare, det räcker inte med jämlikhet längre för nu ska man ge tillbaka, nu ska männen få! Usch vilken vidrig person, jag hade lust att rycka henne i mustaschen!! Det där är en mentalitet jag inte kan förstå, jag är för jämlikhet på alla sätt, det som är fel är, om man säger saker som det här när man är kvinna så blir man lite hyllad, man är en stark kvinna som har skinn på näsan, som ingen sätter (sig) på! 

 

Därför skrev jag lite skämtsamt på Facebook idag att jag skulle byta namn till "Supersnoppen" och genast fick jag flera fina förslag såsom, "Praktpitten och "dunderkuken". På nåt konstigt sätt låter dessa namn inte alls lika okej som "Supersnippan", det är mer ok med den kvinnliga delen i detta åtminstone hos mig.

 

Klockan börjar närma sig 00:00 och här sitter jag och skriver, jag är sjukskriven till den 20 februari så det känns lite "semesteraktigt" att sitta uppe längre och slippa stressa i säng. Precis nu började "Fråga Olle" på tv, det är ett mycket märkligt program som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Det är väl bra att programmet finns, inget är väl onormalt (?) så länge man inte skadar varandra menar jag. Det som får mig att inte vilja se detta program är att jag ibland skrattar högt, jag vet inte hur jag ska reagera liksom, just nu handlar det om en norrman som går omkring i regnkläder på stan, han går igång på det, sen går han hem och leker.... Ja.. Vad säger man? Så länge man inte skadar varandra som sagt. 

 

Jag pallade inte sitta uppe speciellt länge, jag gick och lade mig ganska direkt efter jag skrivit det som står ovan, "finkande" norrmän i regnkläder räckte för att jag skulle stänga av tv-n och bege mig mot sängen, jag somnade gott ganska snart. Nu när jag sitter och skriver är klockan ca 10:00 på förmiddagen måndag morgon, jag har surfat omkring på facebook och google. Jag hittade en länk till en bloggsida som en vän på FB lagt ut, den heter http://bloggmalplace.wordpress.com/, det är en tjej som skriver om sin ADHD. Den är så läsvärd, hon beskriver sin ADHD på ett sätt som säkert får många att tänka över sin egen situation. Det är så lätt för gemene man att fastna i föreställningen av att den som har ADHD oavkortat är en bråkig typ som inte kan sitta still, och att alla personer med ADHD är odrägliga för omgivningen. Tyvärr så är det så ADHD målas fram i media också, det är sällan "sanningen" beskrivs som många gånger handlar om depressioner och känslan av att inte tillhöra normen. För många upphör människan att upphöra så fort någon nämner ADHD, det är beklagligt eftersom vi förnekar de människor med den diagnosen att få finnas till på riktigt. Om en person med ADHD blir arg, då har vi lätt för att säga, "typiskt ADHD", samma sak om personen är rastlös, pratig eller "jobbig". Personen förnekas av omgivningen att ha en personlighet. Jag kan skriva spaltmetrar om detta då det för mig är ett kärt ämne (varför kan ni fundera över ;-)) så jag avslutar här och hänvisar till länken ovan.

 

När jag läste ett inlägg in en annan blogg så gick jag igång nåt oerhört på att en person beskrev en annan person med begreppet "hen", antagligen för att personen inte ville avslöja den andre personens könstillhörighet. Förlåt mig nu men jag klarar inte av detta begrepp, jag blir nästan ilsken när jag hör eller läser det, vad är det med alla som ska hålla på och göra om allt så att ingen ska bli sårad? Jag såg ett tv-program förra veckan, det handlade om utsatta personer, eller grupper av personer. Där diskuterades det hur vanligt det är att man byter namn på grupper av människor, till exempel dvärgar, man får inte säga ordet dvärg idag utan man bör säga kortväxta. Jag som arbetar med socialt arbete kan idag se hur svårt det är när man ska prata om gruppen som har en lägre intelligensnivå än andra, då menar jag de som är utvecklingsstörda. Varje gång jag ska prata om just den gruppen får jag ont i magen eftersom jag inte vet vad jag ska kalla den för och vad jag än säger så är det alltid någon som påpekar att jag säger fel. Vad är rätt undrar jag? Utecklingsstörd, svagbegåvad eller funktionshindrad? Det finns nog inget rätt eller fel här utan sanningen är att det ALDRIG är personerna i dessa grupper som säger att de känner sig utsatta, det är alltid någon annan som tycker att det är lite synd om dem så därför måste vi hitta ett begrepp som skonar och inte pekar ut. Det som istället sker är att det blir än mer utpekande. 

 

Det handlar någonstans om det som är politiskt korrekt, vi ska liksom bli så lika varandra som möjligt och om vi är det så skonar vi andra från att bli sårade och vi blir en stor grupp med glada människor som tycker likadant. Blä, jag mår illa av bara ordet politiskt korrekt, för mig är det något man ställer sig bakom bara för att slippa ta ställning. Det är endast rädda människor som håller sig till det som är politiskt korrekt, undrar om det inte är den svenska mentaliteten som speglas i uttrycket politiskt korrekt? Vi håller med om det som känns mest lämpligt för att framstå som goda medborgare samtidigt som vi knyter näven i fickan och svär tyst för oss själva eftersom vi egentligen tycker något annat. Vad är det för fel med att säga vad man egentligen tycker? vad är det som är farligt med att ha en åsikt som skiljer sig när man säger det som för mig känns rätt? 

 

Nu blir det här ett lååååångt inlägg igen, jag längtar nog egentligen tillbaka till jobbet igen, att sitta hemma och glo är inte min grej. Nu ska jag försöka få i mig lite lunch, frun ligger och sover efter att ha jobbat natt så jag får smyga fram :-)

 

Dessa ämnen som jag skrivit om kommer jag garanterat att beröra igen.. // J

 

 

 

 

 

 

Idag har det gått en vecka sedan jag opererade mig, tiden har bara sprungit iväg. Jag ligger hemma mest framför tv-n och tittar på olika serier som jag av någon anledning inte sett tidigare. Jag har liksom bannlyst tv tittande sedan mitt förra förhållande, då var jag en man som skulle titta på all sport som visades, jag kunde nästan planera semestern efter det som skulle visas under sommaren. Idag tänker jag annorlunda, när jag separerade tänkte jag att i mitt nästa förhållande ska jag inte vara stereotypen av man som sitter framför tv-n så fort jag får tillfälle och så har det blivit. Jag vet inte om jag är en bättre man än andra men det passar mig, jag vill inte kasta bort en massa tid på tv-n samtidigt som jag kan se att det är oerhört viktigt att vårda det förhållande man har. Det är nog inte kul för någon att leva tillsammans med någon vars största intresse är att glo på tv.

 

Jag har nog i stort varit en man som levt efter myten av hur en man ska vara, jag har varit stor och stark hela mitt liv. Tidigt blev jag en slagskämpe, jag minns hur den personen växte fram, jag minns att jag ofta fick slag och sparkar i skolan, jag minns hur de stora killarna gav sig på mig. Vet ni vad det handlade om? Jo det handlade om att jag kom från Finland, det handlade om att mina föräldrar arbetade inom industrin, vi var fattiga och vi hade tagit oss hit för att kunna få ett bättre liv. Ett bättre liv ja? Jag vet inte om vårt liv blev bättre för jag har inget att jämföra med, men att gå till skolan och i stort sett dagligen bli utsatt av andra och sedan gå hem till något där alkohol och annnan skit var huvudkryddan, om det är ett bättre liv så är jag glad för att vi inte stannade i Finland. Jag minns så väl när jag låg i sängen på kvällarna innan jag somnade, mina tankar handlade endast om att jag en dag kommer att ge tillbaka på alla som ger sig på mig nu, jag hade ofta svårt att somna. Min pappa tillverkade hantlar och en skivstång åt mig på jobbet, jag tränade så ofta jag kunde och vet ni? Det som drev mig att träna var tanken på att jag skulle ge igen.

 

Den dagen kom, jag minns att den feta lilla finnungen hade förändrats kraftigt, från att ha varit en liten kille som egentligen ville sjunga och spela. Från att ha varit en liten kille som egentligen bara ville bli accepterad för den han var hade han nu förändrats till någon som var beredd att ge sig på hela världen. Nu var han stor och stark, han hade muskler men famförallt så var han fullkomligt orädd och full av hat. Hans antagonister fick tillbaka, en efter en sprang de iväg med svansen mellan benen skrikandes, och den lilla finnungen blev större och farligare för varje dag som gick. Vet ni hur lätt det är att tappa greppet? Vet ni hur svårt det  är att inse att det man gör är fel, när det som är fel är det enda som får en att må bra!?

 

Utan att gå in för djupt i det kan jag idag säga att jag kan sitta ner och se på den lilla finnungen och det enda jag känner är en enorm empati. Jag känner en empati för ett barn som växte upp i en miljö där inget barn ska behöva befinna sig, en miljö som är direkt destruktiv och inte erbjuder en framtid som innehåller hopp och längtan. Inte ens skolan reagerade, ingen gjorde något, det är beklämmande.

 

Idag lever jag ett bra liv, det finns egentligen ingen som bör tackas för att jag är den jag är idag förutom jag själv då. Om jag ska vara teoretisk i detta så hänvisar jag lite till Antonovski, det var han som myntade begreppet "Kasam". Han menade att om en person som har det tufft i sitt liv bara blir sedd och bekräftad av någon i sin omgivning så kan det räcka för att man ska få en känsla av sammanhang. Denna känsla ska sedan kunna räcka för att man ska orka bryta sig igenom den tuffa barriär man har omkring sig. Med det vill jag säga, om ni ser någon som far illa, bekräfta det som är bra hos personen, låt personen få känna sig behövd och värdefull för det kan avgöra personens liv. 

 

Det blev kanske lite djupt idag, hoppas ni orkar med det, jag kan inte skylla på morfinet heller eftersom jag slutat med det för några dagar sedan. Vad ska jag då skylla på tro? Inget kanske? Det här är den jag är, det här är den jag var även när jag var den lille fete finnungen.

 

// J

 

När jag var yngre jobbade jag som dörrvakt i Sthlm i tio år, jag stod på de flesta ställena faktiskt. Jag jobbade ihop med en kille som också är finne, han hade en grym tatuering på axeln på en sliten kille med texten "still alive and kickin". Den var så talande för honom, jag har alltid gillat den texten, det känns lite grann som att man trampar vidare trots all skit som händer runt omkring. I just detta fall använder jag texten för egen räkning och hänvisar den endast till att jag faktiskt genomgått min operation nu, desutom överlevde jag :-D

 

Det var en minst sagt stressad situation när jag kom in till operationen, frun följde med så långt hon fick, det är ju hennes arbetplats så lite fördelar måste man kanske få. Väl framme vid operationssalen så fick jag vackert gå in själv. Jag fick sätta mig i något som liknade en för liten fåtölj, jag spändes fast på alla möjliga och omöjliga sätt, mitt blodtryck var upp på 220/120 :-). Tror ni att jag var nervös eller?? hehehe.. Då säger läkaren därinne till mig, "Nu ska du få nåt som gör dig lite avstressad", bom sa det i huvudet, vilken känsla! Nu var alla bekymmer borta, blodtrycket gick ner till 130/75 genast :-)

 

När jag vaknade upp på uppvaket fick jag berättat för mig att de fräst bort 7 mm bara på nyckelbensfästet, det hade varit grymt trångt inne i axeln också så där frästes det en hel del också, men senan var oskadd tack o lov. Läkaren sa att jag kommer att ha ordentligt ont i några dagar men sen kommer jag att kunna träna fullt igen. Jag låg kvar på uppvak hela dagen, jag vet inte när jag varit så risig senast, jag fick mängder med morfin, jag kunde inte gå själv för då svimmade jag och jag kräktes. Frun fick rulla hem mig i en rullstol på kvällen, där kommer textens betydelse "still alive........."!

 

Idag mår jag bättre, jag äter oxikontin till natten och på morgnarna, det ska hålla värken borta, jag har upptäckt att det också gör mig oerhört pratsugen och kärleksfull. För ett ögonblick sedan tyckte jag till och med att Malou Von Sivers var snygg på tv-n, HUA!!! Det känns märkligt när man bara tycker att alla är trevliga, snygga och fina människor! Snart dags att sluta med morfinet så att man får tillbaka sitt syniska sätt att se på tillvaron igen, jag vill ju inte bli en manlig Lill Babs som älskar alla.

 

Nog om det, ha nu en jättebra helg och om det känns tungt tänk på textraden jag har i överskriften.. // J